asienochvidare.blogg.se

Vi började tidigt på morgonen i tisdags med en stadig frukost innan vi vinkade av alla söta - och icke söta - försäljare längst vägkanten. In till Varkalas postkontor och skicka hem en herrans massa kilo med kläder och dylikt. Stressa för att hinna med tåget till Thiruvanantaphuram (testa uttala detta högt haha!!) Väl på tåget fick vi stå med våra stora ryggsäckar då hela vagnen var full. I Indien delas vagnarna upp med kvinnor och män i olika. Så där stod vi, och blickarna vi fick var desamma som alltid; nyfikna - och lite väl stirriga. 

Jag själv blängde tillbaka, när jag såg en liten kackerlacka klättra behagligt i en sovande kvinnas hår!! Jag ville inte väcka henne, men samtidigt hade jag inte mage att låta kackerlackan bilda bo i hennes välfriserade hår, så jag - och ett gäng nyfikna kvinnor - väckte henne och jag försökte förklara på knackig engelska att hon hade ett kryp i håret. Hon förstod ingenting, så till slut fick kvinnan bredvid nog och nöp tag i kackerlackan med fingrarna, och slängde ut den genom fönstret. Alla började fnittra, antagligen på grund av att det var jättetöntigt av oss att bry sig om kackerlackan. Men jag ville ju bara vara vänlig :( 

Väl framme i Thiruvanantaphuram så tog vi riksha/tuk tuk till flygplatsen. När vi gått av och betalat inser vi ganska snabbt att vi är på fel flygplats. Det var bara hoppa in i en ny riksha och åka till nästa flygplats. 

Där stöter vi på nästa problem: planet var inställt...och tydligen verkade vi vara dom ENDA som inte hade fått information om detta. Vi började argumentera med den stackars killen (som lekte viktigare än han var) från flygbolaget SpiceJet, som inte hade mycket att säga till sitt försvar. I tre timmar försökte vi få pengarna tillbaka, ett nytt flyg eller boende över natten. Ingenting hjälpte! När vi nästan bestämt oss för att skita i alltihop och åka hem till Sverige så hittar den stackars killen, med hjälp av fem andra kollegor, ett flyg som vi kan ta som ska landa samma tid i Bangkok. Att det är fyra olika inrikesflyg som ska ta oss dit var ingenting vi kunde få ersättning för heller. 

Julia (som precis som jag) tappat humöret för flera timmar sedan, stormar ut från deras kontor och råkar samtidigt SMÄLLA upp dörren stenhårt så jag trodde att hela taket skulle rasa ner. Hon vänder sig ångerfullt om och säger "sorry" innan vi båda två går därifrån och gapskrattar! 

Kan säga att detta upprepades lite senare också, lika roligt då också!!!

Hungern var inte nådig, och allt vi fick tag på som liknade mat var ett wienerbröd med grönsaksfyllning. Vi åt med god aptit, för vad hade vi annars för val? 

Väl ombord på planet somnade vi båda två, och vaknade av att planet landade med en farlig fart på flygplatsen i staden Chennai. Vi insåg då att det var FEM MINUTER till vårt nästa flyg skulle gå! Vi reste oss upp innan lampan med säkerhetsbältet slutat blinka och försökte springa lika snabbt som Usain Bolt till flygplanets öppning. Men förgäves. Alla ska ju ställa sig i gången med resväskor och skrikande barn och Gud vet allt. Vi testade någonting som indier inte är vana vid: att ursäkta oss och fråga om vi fick gå före (alla trängs här nere) och helt makalöst så öppnas en gång för oss då alla underbara indier flyttar sig åt sidan så vi kan störta ut ur planet. 

När vi kommer ut ur planet så får vi veta att det är samma plan vi satt i som vi ska åka med. Hmm pinsamt att behöva stå utanför planet och vänta tills alla gått av, när alla indier tittar konstigt och förmodligen tänker "hade dom inte ett plan att passa?" 

Vi fick komma in i planet igen och sätta oss på samma platser medan en städpatrull började städa i rask takt. Där satt vi och läste bok i godan ro, lättade över att inte ha missat planet. 

Nästa plan lyfte, och vi hann med nöd och näppe beställa en smörgås och en chokladbit innan det var dags att gå av igen. Vi märkte nu att vi var kända hos personalen, för alla visste vart vi skulle och var villiga att hjälpa oss. Alla förutom en; den kille som skulle följa oss till nästa flyg. Han såg sur och moloken ut. Det sista han ville var att hjälpa oss iallafall, men hans kollegor tvingade med honom. Den lille stackarn...

Plan nummer tre lyfte och styrde mot Kolkata. Nu börjar paniken sakta smyga sig på när vi inser att vi har tjugo minuter att hämta väskorna, checka in på nytt ställe och ta oss till gaten där sista planet mot Bangkok går. Självklart hinner vi inte, och står nu upprörda och uppgivna på en flygplats mitt i natten utan någon som helst aning om hur vi ska ta oss vidare. 

Det är svinigt och jävligt dålig stil av SpiceJet att boka om en biljett till oss som bara har enstaka minuters marginal vid mellanlandningarna. Vi var osäkra över om vi skulle hinna med alla flyg, men dom försäkrade oss att det skulle finnas hjälp vid varje stopp på vägen. Dock glömde dom det viktigaste stoppet; det sista. 

Den följande timmen ägnar vi oss åt att skrika i förtvivlan på personalen på SpiceJet som vägrar ge oss pengar tillbaka, och som bara har ett flyg 24 timmar senare. Fruktansvärt jävla ruttet. 

Så det blir 24 timmars övernattning på en iskall flygplats. Kan bara säga att våra föräldrar INTE hade varit stolta över att höra alla ramsor med svordomar vi drog i en och samma mening...

Vi lyckas mirakulöst få lite sömn på den isande flygplatsen. Vi vaknar, stela i varenda kroppsdel av de hårda stolarna, och köper oss varsin crossiant till frukost. Ryggsäckarna checkar vi in i källaren på flygplatsen, med hjälp av en man i personalen som drar världshistoriens högsta rap mitt framför ögonen på oss. Jag har aldrig varit i ett land där människorna är så ohyfsade. 

Vi börjar traska ut från flygplatsen i hopp om att kunna bränna några timmar på något varuhus. Vi hoppar på en lokalbuss och går av i farten. Hittar ett varuhus med massor av märkesbutiker och restauranger. Äter mat i lugn och ro för att få tiden att gå. Efter maten ser vi något som våra blickar dras till; 7D-bio! Självklart tänker vi! Jag tyckte 5D-bion jag såg i Thailand för några år sen var cool, men detta var taget till en ny nivå. En töntig tecknad film, men det gjorde inte så mycket! Vi var nog båda lite yra efter "åkturen". 

Vi går ut ur varuhuset och in i nästa, där vi inte kan spendera mer än fem minuter då deras personal bokstavligen SPRINGER mot oss varje gång vi ens vilar blicken på en klocka eller ett läppglans. Provision möjligtvis? Men störande. 

På vägen tillbaka till flygplatsen stannar vi på ett sunkigt gatukök med massor av mygg. En vårrulle och läsk fick förgylla stunden. 

Lokalbuss tillbaka, och sju timmars väntan till planet. Vi roade oss med böcker och musik. Jag minns inte senast jag slukade sidorna i mina spännande böcker så här snabbt. Det säger nog tillräckligt om hur mycket det fanns att göra på flygplatsen. 

Nu till dagens roliga; efter att ha levt på crossianter det senaste dygnet (enda goda ätbara som fanns på flygplatsen) så hade vi cravings på en sista crossiant innan vi skulle kliva på planet. Vi hittar en kaffeshop som tycks vara obemannad? Hmm vi står och funderar på hur vi ska göra, när crossianterna ligger på ett fat och väntar på oss. Efter låååång väntan bestämmer vi oss för att ta saken i egna händer. Ingenting var låst, så jag kliver in med bestämda steg, tar två crossianter och ska precis värma dom i micron när den självklart ska sluta fungera. Lite smått panikslagen trycker jag på alla knappar samtidigt, medan Julia håller utkik så ingen kommer. Till slut går micron igång, och vi lämnar pengar och dricks, skriver en lapp på det vi tagit och springer fnittrande därifrån, överlyckliga över att få göra något galet och lite rebelliskt de sista minuterna på indisk mark. 

Nu sitter jag på planet och skriver. En thailändsk kille använder min axel som kudde, men hans hår luktar gott så det gör inte så mycket. 

Det här inlägget blev otroligt långt, men det har hänt mycket. 

Man kan vara bitter över att vi inte stannade i Varkala och flög några dagar senare, men det tar onödigt mycket energi. Jag skrattar istället åt värdens sämsta flygbolag Spicejet och att vi båda var nära bristningsgränsen när ingen ville hjälpa oss. Jag ger stort plus till min vapendragare Julia som till slut fick nog, och kastade penna och papper inne på Spicejets kontor och säger till killen där "I feel sorry for you, but this is a shitty company" HAHA DU ÄR MIN HJÄLTE I SVÅRA STUNDER, JULIA!!!!!<3 

Indien var varit en rejäl åktur, och intensivt då vi besökt hela 10 (!!) städer på tre veckor, men det bästa är att vi kommer för all framtid ha historier att berätta. Och Hörrni. Vad vore en resa utan några som helst bekymmer?

Thailand och Kambodja, snälla! Välkomna oss med öppna armar. Vi förtjänar faktiskt det.